Istället samlar jag på minnet av en trött och hungrig näbbmus som inte hade råd att vara rädd en sommar för många år sedan. Den sprang omkring längs våra armar och lät sig matas med smör och pilsner.
Till sist blev den såpass pigg att den kom ihåg att vi förmodligen var farliga och då sprang den iväg igen.
Jag samlar på vattennäbbmusen som sam i diket bredvid stigen också. Det är jättelänge sedan men jag kommer aldrig att glömma det.
